Rubrik: Tre saker jag är less på…
Daterat: 2005-04-21 06:23:00

1. Självömkan
2. Martyrskap
3. Överkänslighet

—

1. .Woe is me, why does this world treat me, and only me so bad?.

Allt för många går omkring och skyller nederlagen i sin närvaro på
allting i sin omgivning. Jag är så otroligt less på gnäll, kan man inte
i någon mån perspektivisera sin tillvaro, så är allting bara en jädra
stor klump med självömklig självrättfärdighet (se mitt tidigare
dagboksinlägg om det senare).

Vissa människor hamnar i ett livstillstånd där en mån av självömkan är
rättfärdigad (i mina ögon, givetvis, vad annars?) – t.ex. de människorna
som under inga sannolikt realistiska omständigheter skulle kunna leva i
en annan situation än vad de gör just nu. T.ex. de med amorteringskrav
över huvudet p.ga. utbrändhet, vanvettiga psykologer som kastar skit på
dem (och exempelvis tycker att de borde begå självmord (det är sant, en
i min bekantskapskrets har fått höra detta från sin sk. psykolog))
o.s.v. – jag är oerhört less på att se folk som mer elller mindre lever
efter någon slags .ideal. där man t.ex. tar för givet att det mesta
alltid skall fungera, och alltid ha en grundtrygghet (Pappa och mamma
hjälper alltid till, i värsta fall).

Jag är ganska krass när det gäller sådant här; hopp och .tro. (faith) är
för de som inte kan ta kontroll över sitt eget liv, och hellre skjuter
över ansvaret på .omständigheter..

.Omständigheterna. deriverar oftast från ens egna handlingar, inte
tvärtom.

—

2. . Everyone just keeps hurting only me, and (the above) I.m so
mistreated by the world, feel sorry for me!.

Argh! Jag blir så ofantligt störd på det här beteendet. Hela anhopen
hobbygotare som tycker synd om sig själva, och aldrig tycks få in bakom
sitt sega stycke pannben att det inte är så jävla synd om dem. .Jag är
deprimerad. används inte längre med någon betydan, det är ett urvattnat
jävla begrepp som i någon mån är en .punchline at the party., .Oh, by
the way Marge, everything hates me – please feel sorry for me..

Denna självframkallande förtvivlan, denna kräkaktiga mesighet.

.Åh nej! Jag har inte matchande strumpor.
.Åh nej! Min lunarmobbe gick sönder!.
.Åh nej! Ingen tycker om mig, wääääh!.

Jag får god lust att skära med skalpell i dessa kretiner.

—

3. . You.re hurting me when you say: .You should stop despairing, and
take control of your situation..

.Du sårar mig när som upprepar denna fras, igen och igen till; i närmast vartenda
påstående, behöver i mina ögon göra något rejält åt sin situation. En
bilolycka kanske kunde hjälpa till? Då kanske konstruktiv kritik börjar
bli lite mer begriplig – man har ett friskt sinne, en någorlunda frisk
kropp, och därmed har man möjligheter att göra något åt sin situation.

Förtvivlan, som resultat av för lång självömkan, och därmed resulterat i
en överkänslighet för nästan allting är bara självuppfyllande och
hundvalpsaktigt – ställ dig upp och gör något åt saken.

Dessa tre faktorer (som jag presenterat) är nog grundvalarna för
mesighet, har jag nog kommit fram till.

Just nu är jag i en period då jag inte tolererar mesar och mesaktighet.

Jag har en vän (du vet vem du är) som har det jävligt tungt just nu, som
går igenom ett veritabelt helvete (skall ordna de där papprena åt dig);
och som rättmätigt förtjänar uppmärksamhet, då han faktiskt kämpar för
att stärka sin situation.

Det är när man träffat en sådan människa, och samtidigt upplevt vissa
andras {ekande självömkan och kyrklika klagan}; som man börjar fundera
över om vissa personligheter faktiskt är långtmer lägre stående än
andra.

Jag bara behövde få ur mig det där.