Idag fick jag en riktigt skön känsla, och nu när jag sitter och lyssnar till den fantabulöst underbara låten ”Rain song” av den ännu bättre gruppen Led Zeppelin – så stärks känslan!
Det är lite som att leva i en dagdröm idag, en skön sådan, full av sol, pollen och gräsdoft. Igår såg jag en av de bästa filmer jag någonsin sett, Danny the Dog heter den, och jag skall kort redogöra för den här (skriven igår):
(Feltitulerad ”Unleashed” av dumma amerikaner)
Har precis sett Danny The Dog, i min mening en av de bästa actionfilmer på mycket länge, med Jet Li. Men stopp där! Tro inte att det är någon av de varianterna där det är alldeles för mycket repteknik, häftiga Hollywood-effekter, avdankade hip-hopare och dåliga Lisskämt.
Vad vi har här är istället en emotionell film om livet, med en knappt talande Jet i huvudrollen, som i sin bästa rollprestation någonsin lyckas förmedla i filmen mer med sina ögon och sitt fantastiska kroppspråk (jag talar inte bara om hans kampsport här) än vad de flesta andra skådespelare gjort under sin usla skådespelarkarriär.
Filmen känns som en frisk fläkt, en slags blandning av den numer myntade brittiska Snatch/Lock-stock-hastiga klippningen, och den franska, lite taskiga, färgblekta men vackra Jeunet/Amelie-känslan. Blandar man detta med ett manus från Luc Besson som närmast för tankarna till Nikita/Leon, med en hint ”My left foot” och ”Bad Boy Bubba”, till musiken av underbara Massive Attack så har man format grunden till den här filmen.
Actionsekvenserna är nästan lite otrevligt verkliga, ungefär som slagsmålsvåldets motsvarighet till våldtäktsscenerna i ”Baise Moi”, (ja jag vet att namedroppandet och korsreferenserna kan tyckas onödigt, men se det som en associationsgrej) – det gör faktiskt riktigt jävla ont när man ser hur den mästerlige Li slår människohuvuden i betonggolv.
—
Handlingen i Danny The Dog är inte så svår att få information om, så den tänkte jag i större delar utelämna, nämnvärt är dock skådespelandet från Bob Hoskins och Morgan Freeman (som återigen spelar en färgad outsider (á la Seven och Eastwoods senaste boxningsrulle) – lite tråkigt att han bara får sådana här biroller nuförtiden, då han var briljant i Nyckeln till frihet, men det har nog en del att göra med att han har svårt att spela någon annan än sig själv.
—
Ja, och om du missat det, så är filmen våldsam(t känslosam). (OBS! SE _INTE_ den amerikanska klippningen av den här filmen, den heter ”Unleashed” och känns bl.a. igen på CGI-effekten i slutet av filmen med et t piano, i den europeiska (bra) versionen så avslutas filmen med en tår från Danny’s öga).
Efter en promenad från järntorget (och sedan hem) så sitter jag nu här framför datorn, med förslag om rollspel – lite rådfrågnande om franska, och en alltigenom trevlig mysstämning.
Om nu rollspelandet ökande, om nu PM:en skrev sig själv, och om nu någon gav mig ett lagom soft sommarjobb, så skulle jag leva i mitt tillfälliga Utopia.