Under en längre period av mitt liv har jag varit en nihilist när det gäller Guds existens (eller ateist, som vissa kallar det). Innan jag var nihilist när det gällde Guds existens så var jag agnostiker, det vill säga; jag hade suspenderat omdömet över vad gällde Guds existens – jag erkände för mig själv att jag inte visste.

Ibland kan det tyckas vara övermodigt att hävda att man vet att Gud inte existerar, men det är för att alldeles för många höjer vetskap till något större än vad det är, det är snarare övermod att hävda att vetande är något definitivt. Det finns en definitiv skillnad mellan att veta något, och att känna till sanningen.

Att veta något är att se sanningen från en vinkel, genom ett par glasögon, skillnaden är att glasögonen är summan av vår tidigare erfarenhet, vårat språk, och det vi lärt oss av lärare, föräldrar, vänner – i det samhälle och den kultur som utgjort vårt förflutna.

På så vis, när vi betraktar ett föremål så ser vi aldrig föremålet, vi ser en projektion av vad våra glasögon återger, detta är vad vi sedan definierar som vetskap om föremålets art, och det är en komponent till en av vetenskapens högst upphöjda komponenter, empiri.

Vetenskapen försöker att undvika att betrakta Guds existens, helt enkelt för att man försummar de vittnesmål som religiösa återger, då man anser dem som opålitliga, och färgade av religiös tro. Men vad är religiös tro, om inte detsamma som de glasögon en religiös människa bär? Vad är det som gör den erfarenheten till mindre värdefull empiri?

Någon kanske menar att något är bättre empiri, eftersom det grundar sig i verkligheten, det vill säga sanningen – men även om vi granskar vad vi definierar som verkligheten från en miljon olika vinklar, så kommer vi aldrig att nå den definitiva sanning, utan en representation, som vi sedan tolkar efter våra glasögon.

Som subjekt i en värld, har vi en tendens att upphöja vad vi känner till som vetenskap. Men faktum är att den kunskap vi besitter i dag, är lika mycket vetande som de människor som visste att jorden var platt (om de nu ”visste” detta) för sex hundra år sedan.

Nu kan man givetvis hävda att ”jorden är platt” är falskt, och att ”jorden är rund” är sant. Man också kan tycka att jordens beskaffenhet är mer rund, än platt – men egentligen uppnår man inte någon direkt sanning. Vi kan nämligen aldrig veta sanningen, och därmed är vad vi ”vet” upphöjt över dess egentliga värde. Nämligen att vetande, som bäst, är en representation av vad vi upplevt är resultatet av vår kulturs uppfattning av det förgångna, nutiden, och en projektion av framtiden.

Självfallet kan man peka på vissa ting och hävda att de är primitiva fakta, det vill säga resultatet av någonting som helt enkelt är en objektiv sanning. Ta exempelvis 1+1=2, det kan tyckas svårt att säga att detta inte skulle vara sant oberoende av vad vi förstår om matematik. Det spelar inte någon roll, exempelvis, att någon inföding i sydamerikas djungler inte har lärt sig matematik, eller förstår siffror, för att 1+1 skall vara lika med 2.

Det kan med andra ord te sig som om att glasögonteorin har en stor brist, det vill säga att det är ett skenproblem att vetenskapen skulle hysa en övertro till sig själv. Om det nu faktiskt är så att miljarder individer på den här planeten faktiskt ser att 1+1=2, så tycks det som om allas filter faktiskt enas om samma sak, och – även om antalet betraktare, egentligen inte spelar någon roll för talets sanningsvärde, så kan man i alla fall hävda att det är ett indikativ för att detta är sant.

Tar vi exempelvis ett grönt äpple, och lägger ett annat grönt äpple bredvid det, så tycks det rimligt att universum ser detta, precis som vi gör – som två äpplen. Det är ingenting som går att bestrida, oberoende av huruvida vi är blinda, inte har förmågan att känna, lukta, eller uppfatta dessa två äpplen, eller inte. Att det ligger två äpplen där är sant – oberoende av vad våra glasögon säger om det, eller?

Här verkar det som om vetskapen om dessa två äpplen ligger väldigt nära det objektiva faktum, eller helt enkelt att det är sant att två äpplen ligger där.

Vad har då detta för betydelse på det stora planet? När det gäller Guds existens exempelvis? Jo till skillnad för äpplenas fysiska manifestation och varande – så tycks Gud, som många religiösa känner den, existera på ett plan som är svårare att betrakta, om man inte har lärt sig att se den. Detta gör att många vetenskapsmän ifrågasätter detta, och hävdar att det är falskt, att Guds existens enbart är spekulationer baserade på substanslösa yttranden.

Vad vetenskapsmännen kanske glömt då är subjektet i det hela – allt vi upplever om vår tillvaro, oavsett om många har lärt sig precis samma sak, eller inte – sker på en subjektiv nivå. Anser vi exempelvis att det ligger två äpplen där, är det för att vi gör en perception från en subjektiv nivå, baserade på våra egenskaper som människor, som existerar på ett, vad vi definierar som fyrdimensionellt plan.

Kanske är det sant att 1+1=2, att det ligger två äpplen där, och att Gud existerar – vi kan hävda att vi vet det, men även de mest enträgna konservatister måste acceptera fallibilism, det vill säga att det finns en chans att de har fel. Vetenskapsmän uppnår ständigt ”vetande” som sedan visar sig vara en skev representation av ‘verkligheten’.

Kan man då erkänna att man faktiskt kan ha fel, samtidigt som att man hävdar att vetenskapen hela tiden utvecklas, tycks det omöjligt att påstå att den vetskap vi har idag någonsin är sanningen. Ens om vi varit överrens om den i två tusen år eller mer, så kan vi mycket väl ha hyst övertro till vår intellektuella och perceptuella kapacitet som människoras, och betraktat universum på ett mycket subjektivt sätt – långt från någon egentlig sanning.

Det är därför svårt att föra en debatt om detta utan att hamna i definitionernas periferi – och ibland kanske det är bäst att bara inse att vårat vetande, oavsett om det kretsar kring äpplen eller siffror, eller för den delen spirituella väsen, är ytterst subjektivt, om inte på en individuell nivå, så åtminstone en kulturell eller en humanistisk.

Till sist tänkte jag länka till tre stycken ljudfiler jag tycker är intressanta i ämnet:

1. G’Kar talar om Guds existens och sanningen.
2. Dr. Franklin reflekterar.
3. Kommendören med doktorn om tro.

(Samtliga ljudfiler kommer från den underbara Sci-Fi-serien Babylon 5)