Distans! Distans! Två gånger yttrade bokstäverna budskapet, som levererats i kroppens löpsedel. Utan en tanke på att svälja stundens smärtsamma ögonblick, glodde ögonen oempatiskt på resultatet. Distans, stod det.

Utanför de ljusreflekterande glasrutorna, passerade myriader av färgbesatta tygsken; med bekymrat glada lynnen uppepå. De svarta bakelitklackarna hasade över golvet, som om de haft en slags inhyst känslorymd att efterapa kakelkritor över griffel. Där framme satt ett bestämt, nästan plumpt skägg och betraktade den rökiga korridor som bestämt sig för att situeras i ögonblicket.

Hade det inte varit för det lövtunna pappersprasslet, så vore stunden komplett; ett slags minutens andetag. Perceptivt granskades rubrikerna, i vågrörelsers omfamnande. Samma budskap tycktes yppas överallt – men ingen, inte ens färgmyllret förstod vad meddelandet hade att säga.

Så min mänskliga skepnad försökte jag med ett gravallvarligt kynne, slita tag i den ålderstigna mannen, tatueraren, och folksamlingen utanför (bortom ett nu krossat glasfönster) och skrika höghalsat i deras distorterade hörapparater: ”DISTANS ÄR RESULTATET AV ATT SE DET SOM FINNS ATT SE, UTAN ATT SE VARIFRÅN MAN SER!”.

Heshetens pistolkuleaktiga explosion penetrerade min städfast ihophållna skara åhörare. Visst blödde de. Såren var ju lika synliga som frihetsgudinnan, en frisk och blåsig vårdag. Men de svarade lika väl.

”Vi hör dig, men våra tankars kläder gör att vi inte bryr oss. Vi är borttappade, och söker ej finna det som kan finnas. För dina fogade sår är redan läkta.”

Gloende stod jag där, och inte ens tyget på skäggmannens kritstrecksrandiga blazer hade längre något hål. Och där det stelnade blodet koagulerat, var nu kvar – ingenting.

Genast insåg jag hur svaga mina armar var, och hur lätt de kunde bryta sig ur mitt stela grepp, så jag släppte taget (av fri vilja), och gled sakta bakåt, medan de återgick till att passera ånglokslikt i utstakade mönster. En myriad av nyanser i ett kablage, trängda av gatornas kapacitet, och riktning.

Till sist föll natten, okuvlig och månprydd. Mörk och molnfylld. Kall, men samtidigt längtande. För visst saknade även natten det ögonblick då att se var detsamma som att förstå. Men allt syns ju bättre i mörkret, då det inte är lika fyllt av ljusets många distortioner, tänkte jag och tog ett andetag utöver det jag skulle ha tagit tidigare.

För nog var det jag som var vaken, jag, katten, kråkan och ugglan. I månens stillsamma, cyanfärgade sken. Och vi skulle glädja oss åt den klarhet som här fanns. För i mörkret fanns ingen mystik, bara den porlande bäckens distinkta varande, trädens tydliga skepnader, och mossans evinnerligt gröna fuktdrypande sorl.

Här, där ingen behöver överröstas för att jag skall få tänka.