Politik är något av det mer farsartade jag kan komma att tänka på, men troligtvis en sorglig effekt av vad som sker med världen i allmänhet. Det pågår en offentlig valdebatt, blandad med propaganda och intentioner från diverse politiska partier… men det är inte det jag stör mig på, tvärtom – information är av godo, det är tillvägagångsättet och innehållet jag ställer mig tvärt emot.

Det förefaller för mig som om politiken inte ens tas på allvar av politikerna som praktiserar den. När argumentationer reduceras till debatter om ordval. Tydligen har Göran Persson använt ordet ”hjärnblödning” i en debatt, vilket uppenbarligen förolämpat Fredrich Reinfeldt till en sådan grad att det är rubriksvärdigt i svensk media.

Hela det här uttrycker för mig den sjukdom som är det politiska klimat vi har i det här landet, och till viss del också i hela västvärlden. Politiker skall satsa på att åstadkomma något som förbättrar levnadsstandarden för människorna de ämnar att representera, se till att Sverige är ett konkurrenskraftigt land, och en förebild … någonting som man kan vara stolt över att leva i som svensk. Detta är något som man misslyckas med, av flera orsaker.

Till att börja med anser jag att det är sjukt hur lågt värde sanningen har hos politiker. Att mena vad man säger borde vara det minsta man kan begära från en politiker, och inte minst sagt ett parti. Den vedertagenhet i politikers tendens att verka mer som säljare än folkvalda representanter är en cancersvulst i ett politiskt system. Är det meningen att det skall vara en fråga om bildmanipulering, propaganda, klatschiga slogans och färgglada väljarbås för att få fram ett vinnande parti i en valomröstning?

Här har vi alltså, på fullaste allvar, människor som påverkar livet för hela landets befolkning, som har rätten att inte leverera det man kommit till makten för att åstadkomma. Hur detta mediafjäskande politiska system kan få användas, är minst sagt sorgligt i mina ögon.

Så hur skall man göra då?

Politisk, och samhällelig medvetenhet bör vara något av det första som uppmuntras i skola och miljö, i ett samhälle som ens vill kalla sig demokratiskt. Om väljare är så okunniga, att de kan rubbas till att rösta på ett visst parti baserat på kortfattade valbroschyrer, med generella – svajiga rubriker som stämmer överrens med väljarens åsikter ”på en höft”, så är det fel redan där. För att inte tala om vaneröstande, hur många därute röstar egentligen av ren vana på samma parti? Och vad skulle motivera dem att resa på sig och informera sig själva?

Vidare bör det finnas en nolltolerans, och ett garantisystem i funktion, om inte ett parti kan leverera vad de lovar, så bör de straffas därefter. Eftersom de beter sig som säljare, bör man då inte kunna se effektiva konsekvenser av rena lögner. Köper jag en bil, och säljaren säger att den har inbyggda krockkuddar, och bilen inte har det – verkar det då inte rimligt att försäljaren ifråga bör få sparken, för att han missköter sitt arbete, och missbrukar sitt förtroende som representant för företaget han arbetar (eller landet, i politikerns fall)?

Valslogans skall betyda något reellt, inte vara tomt säljskitprat som man ser på TV-shop (att de ens får existera, är en annan diskussion). Hur tänkande människor ens går och röstar på de chimärer av tomt snack och kompromissbyråkratiska mekanismer som är i verkan i detta land, är för mig svårförståeligt.

Och i framtiden, om ”hjärnblödning” är en fungerande analogi för brist på vett, så använd det – debatten om ordvalet är irrelevant jämfört med debatten om innehållet. Att märka ord är oftast den väg som förlorare väljer. Fredrik (nej, jag förväntar mig inte att han läser det här).