Livet,
hur ofta tänker man inte kring varandets mening, och poängen kring varför man kämpar vidare mot de mål man kommit fram till skall definiera den väg man väljer. Är de så studier, arbete, vänner, flickvänner, moral, eller dåd man gjort i sitt förflutna, dåd man funderar på att göra, eller dåd man aldrig vågade göra.

Livet verkar ganska enkelt vid första anblick. Det är det.
Men vi väljer att göra livet så mycket mer komplicerat, nästan som när vi står framför spegeln på morgonen för att fåfängt rätta till detaljer som egentligen ingen lägger märke till. I alla fall om vi är som jag är. Detalj och kontrollfixerade. Strävande efter någon slags perfektion som inte alls finns där, när man egentligen kunde kliva ut ur dörren tvättad, ren, klar. De där fem minuterna av extrakammande är onödiga.

Men ändå så står man där. Som ett fån och skärper till nämnlösa detaljer.

Precis som i livet i övrigt.

Någon sade att ”Gud finns i detaljerna”, skitsnack!
Till att börja med finns inte ”Gud”, och dessutom – vilken förbannad blasfemi att föreställa sig att man kan yttra något sådant, om man nu vore så vilseledd och naiv att man tror på den där skäggiga tomten.

Ingenting finns i detaljerna, bara fåfänga.

Jag har oroat mig under den senaste tiden över tusen saker som skulle kunna liknas vid morgonen framför spegeln, triviala ting. I en av mina favoritfilmer säger Brandon, som kråkan: ”Nothing is trivial”.
Skitprat.

När man hindrar sig själv att leva för att man oroar sig över att ha missat ”examinationen”, när det finns möjligheter framför sig. När man slagit sig för att man inte egentligen har lust och ork att bege sig till skolan för att man avskyr att sitta och ”diskutera” ting i grupp, för att det finns människor som inte kan tänka som behöver hjälp. Och så vidare.

Fatta ett beslut, håll dig fast vid det, och ”that’s it”,
men jag är ju inte riktigt så okomplicerad märker jag.

Det skall vridas och vändas på vartenda ting, och först när jag gjort ”rätt”, så kan jag känna mig tillfreds med mig själv.

Vilken larvig inbillning. ”Rätt känsla” är en slags övertygelse man strävar efter då man krånglar till sitt liv för att ha en ursäkt att inte behöva leva. För det är farligt.

Så med tunga andetag och danande blick, trots mina egna goda råd, så står jag där… framför spegeln, klämmer en finne, klipper av ett för långt skäggstrå, tar lite vatten och tar bort tandkrämsfläcken på min urtvättade, svarta T-shirt och hoppas att: Snart så inträffar det. Det där tillfället då det känns rätt.

Vad är det för misslyckade förtappade jävlar som bryr sig om en tandkrämsfläck på T-shirten? Allvarligt talat.

Kanske vore det bäst att kasta in alla som bryr sig om dessa förbannade tandkrämsfläckar i ett rum, och kasta bort nyckeln.

Låt de jävlarna få äta upp varandra efter att ha svält ett tag, låt dem dricka urin, och gråta i timtal för att de inte står ut med mörkret som förtär dem såväl utom som inom.

För en jävla tandkrämsfläck.

Undrar vad för detalj jag kommer att fixera mig kring imorgon, och huruvida nästa population av detaljmongon som jag kommer ha bringat till trivsam vistelse i det mörka rummet.