Människor föds med vissa karaktärsdrag, genetiska egenheter. Dessa kroppar bär vi sedan med oss under hela våra liv, och till viss del kan vi omforma dem efter de ideal som finns i vår värld just nu. Sedan finns vissa rörelser som samlas för att irritera sig på dessa ideal, de vill förändra dem. Egentligen, förnya dem.

Dessa fenomen tar starkast form i samhällen där samhälleliga problem är få, samhällen där svält och våldsamma inslag är lika vanliga som att samma låt spelas på radio i västvärlden. I vår värld har vi helt enkelt tid att lägga ner på dessa saker – vissa spenderar hela sina liv åt att förändra ideal. Frågan är ju bara om de efterlever dem.

Hur många har inte sagt; ”det är insidan som räknas”, för att sedan ägna sig tid åt sitt utseende i någon form eller annan – eller åtminstone söka upp en partner efter utsidan. Den gamla ”de fula håller sig till fula” tycks vara allmänrådande, för ingen förväntar sig väl att idealmänniska A kommer att söka sig till … säg Bert Karlsson (som nu råkar vara den fulaste människa jag kom på).

Det finns någon slags naivitet hos människan, att sträva emot dessa vågrörelser samtidigt som vi efterlever dem. Sedan kan vi såklart ha personliga idéer om hur någon skall vara, men likt förbaskat färgas vi av hur vår omgivning är – och agerar också därefter, hur mycket vi än skriker om att det bör vara på ett annat sätt.

En smula ignorant, men ändå ett uttryck jag har hört är t.ex. ‘How come all feminists are ugly women you wouldn’t want to be with anyway’ … eller det klassiska ‘Feminists are women who haven’t had enough cock’. Mycket provokativa (och detta är sannolikt syftet bakom dessa uttalanden, man vill göra narr av den här… grupperingen).

En slags gränslinje dras ofta i debatten mellan ‘drag man kan förändra’, och ‘drag man föds med’. Det tidigare anses ofta vara t.ex. övervikt, missbruk, osv. – faktorer som det går att förändra med viljan. Här finns det i samhället en slags föreställning att dessa drag på något vis skulle vara ”OK” att hårt kritiskt förhålla sig till. Det tycks rimligt för de flesta att se ner på missbrukare, under föreställningen att ‘de har ju valt att vara på det viset’. Den allmänrådande idén kring att om man har satt sig i en sits, så är man ansvarig att själv ta sig ur den är märkande påtaglig. Ett humanistdrag är att vi är ultimat sett ansvariga för vårt handlande (vare sig detta varit påverkat av eg. beroendeframkallande substanser eller inte… det är t.ex. inte många som är beredda att förlåta en rattfyllerist som dödat någon).

Forskare i genetik menar mer och mer att stora delar av de människor är (fysiskt) är medärvt. Sociologer håller till viss del med, men menar istället att handlingsmönster överförs från tidigare generationer (man imiterar sina närmaste under uppväxten, och tar på sig deras vanor och ovanor).

Således kan det förefalla rent olämpligt att distingera mellan ‘medfödda’ drag, och ‘icke-medfödda’. En kvinna kan t.ex. rent socialt sätt förändra sig till en man (och ja, rent biologiskt också med rekonstruktiv kirurgi). Hur man är skulle (lite deterministiskt uttryckt) kunna sägas vara oföränderligt, permanent. ”Jag är den jag är – och inget annat”.

Så, varför finner vi oss inte i att vi är de vi är? Varför vill ha en slags ”idealvärld” där ”fula” skall få ses på som jämlikar med ”fina” överlag? (relativt till rådande ideal, om det nu är fult att vara kvinna, och fint att vara man t.ex.). Vad kommer det sig att det finns en rörelse som strävar efter denna balans? Om vi nu föds olika, varför måste något förändras så att det blir likadant?

Argumentet återkommer ofta i mina inlägg när jag stör mig på människor som strävar efter likhet. För mig är likhet för likhetens skull ett sjukdomstillstånd, jag tycker att personer som strävar för jämlikhet för jämlikhetens skull bär på ett verklighetsperspektiv likt den gamla klyschan ”gräset är alltid grönare”. Vissa argument som dessa uttrycker (vare sig de söker acceptans i samhället för att de är randiga eller feta) är snarare uttryck för ett rättfärdigande för att de skall få förbli feta och randiga. ”Varför skall jag som fet och randig behöva utstå mobbing?”.

Det finns en gammal reklamfilm från BRIS (tror jag det är) med en skola där alla är lyckliga och dansar, och alla möjliga olika människor dansar i en slags regnbågsvärld och kommer överrens. Den här föreställningen att alla kommer att bli accepterade för dem vi är är en slags 60-70-talets kvarleva, det är en slags konflikträdslans uttryck.

Tidigare har jag skrivit i inlägg att jag avskyr och föraktar rörelser av typen ‘feminism’, men jag högaktar och tycker om individer och de individualiteter dessa representerar. Jag skulle vilja understryka detta en gång till. Jag har t.ex. en god vän som blivit illa behandlad av ”män” under hela sin uppväxt (mer eller mindre), och hon har bestämt sig för att uttrycka sin livserfarenhet i olika aggressioner. Hon strävar emot att bli illa behandlad av män på olika sätt, och det gör henne i mina ögon till en stark individ. Hon behöver inte sälla sig till en rubrik för att vara en människa i ett konfliktfyllt samhälle, hon tar konflikterna själv på daglig basis. Hon behöver inte söka skydd i ett kollektiv för att vara ‘en stark kvinna’, och därmed högaktar jag och tycker om henne.

Detta tillbaka till det egenansvar jag tog upp tidigare. Huruvida jag är en svag individ, eller en stark är exklusivt från andra individer som är liknande mig. Det finns feta med självförtroende, likaväl som det finns alkoholiserade föräldrar med ett barn som är nykterist, och ett annat som är alkoholist. Vissa menar att detta beror på en slags universal ”slump”, och överlämnar således ansvaret till denna, och kallar det för ”tur”, ”otur”, och så vidare.

Är således ”Hur man är” resultatet av denna ”tur”, eller ”otur”, kan man inte som individ förändra detta med sin vilja? Finns det ingen möjlighet att ta sig ur situationer och konflikter – och lära sig något av detta, och bli en bättre människa av denna lärdom (utan att behöva sålla sig till ett fack, och ett facks generaliserade uppfattningar)?

Jovisst kan vi det! Fysiskt sett så kan vi berövas friheten, och begränsas varthän kroppen rör sig. Vi kan begränsas ekonomiskt, om vi föds i ett fattigt land, vi kan bli överkörda av rattfyllerister (om vi också är oaktsamma och inte ser oss för), visst finns det vissa mekanismer som begränsar oss. Men detta är små inslag i förhållande till våra möjligheter som individer, vår vilja, och våra val – och vår förmåga att efterleva dem, att ta de konflikter vi ställs inför och att därmed utvecklas finns i våra händer. Att vissa hellre överlåter detta åt slumpen är deras personliga val. Visst kan man välja att inte välja.

En sociolog (jag hoppar över namedroppingen) sade en gång att all utveckling som samhällen gör sker genom konflikter. Vi kan inte utvecklas utan konflikter. Konflikten i sig är en utvecklande process. Hur man är utvecklas i takt med dessa konflikter, och färgas av dem. Från det att vi föds, till att vi står inför döden.

Värderingar åtsido, visst kan man generalisera vissa fenomen i samhället när man granskar dem. Men att göra tvärtom, att generalisera sig själv tror jag är att skada sig själv som människa. Det är att göra sig själv en otjänst.

Låt inte hur du är vara en slump, eller en generalisering. Följ detta råd, och du kommer att tacka mig när du överkommit några konflikter som detta inneburit.