En av de undervisare och handledare jag respekterat mest under mina år på universitetet har blivit knivhuggen. Troligen till sin död, då han i skrivande stund endast hålls vid liv av en respirator, och läkarna menar att det sannolikt är hans sista tid i livet.

Det är så surrealistiskt, bisarrt, och otänkbart. De senaste åren har den här typen av vansinnesdåd avlöst varandra, från skolskjutningar till mord på högt uppsatta politiker i samhället. Samtidigt menar många att den sammanliggande faktorn; sjukskrivningantalet är en felkorreleration. Jag håller inte med. Antalet människor som under slutet av 90-talet och 2000-talet ”gått i väggen”, antalet icke-insatser vad gäller samhällets psykiska hälsohantering är skrämmande. Senast igår avgick ordföranden för svenska Försäkringskassan av orsaken att hon inte kan utföra sitt uppdrag som handlar om att strama åt snaran kring de som har det svårast.

Så vad gör den här iakttagelsen för nytta för min gamla undervisare och förebild? Ingen alls. Jag kan bara konstatera att det är sorgligt att människor som mår såpass dåligt att de övergått till att utföra vansinnesdåd istället för att, på förhand, omhändertas av expertis inom psykologi (och då menar jag inte psykiatrin som enbart trycker i patienterna tabletter och hoppas på det bästa).

När jag tar på mig mina sociologiska glasögon och betraktar de här händelserna så ser jag situationen ur ovanstående perspektiv. En frustration över samhällsorganet, och en generell förståelse för varför något sådant här inträffar. Innerst inne är jag dock fortfarande människa, och människan inom mig blir vredesmod, och hoppas att de fångar den jäveln (vad sedan reptilhjärnan vill att de gör med gärningsmannen låter jag vara osagt).

Örebro Universitet har nu sannolikt förlorat en god pedagog, en inspirerande föreläsare, och en god människa som vågade vara människa i en arbetskultur som alltmer innebär en slags rollfetischism och klassindelning. Det är ytterst tråkigt.

Mina tankar går till dem som drabbats värst av den här händelsen, och även om jag inte tror att det är möjligt – så hoppas jag att det går att rädda min gamle lärare.