Det sker framför oss dagligen, vare sig vi sitter hemma eller vistas bland människor, oförstånd, avsaknad av empati. Det är rationellt att inte känna för alla, det är en rationell process att inte identifiera med alla människor, en rationell process som vårt slaktarmedvetande gjort för att förenkla för oss.

För vad det som gör att empati skall vara få förunnat? Det är nästan ett mantra i sommarmörkret, när något sker så bryr vi oss inte. Inte ens de som donerar 300 kronor till de svältande barnen. Det är inte av empati eller förståelse som pengarna skickas, det är dåligt samvete. ”Jag har det så bra, de har det så dåligt – ger jag 300 kronor så kan jag låtsas som att jag gjort något”.

Empati för djur har många som mått dåligt, då de svikits av många människor under sin uppväxt. Vi rationaliserar vårt förakt för mänskligheten genom att se till djuren, vi inbillar oss att de är oskyldiga när de tär upp musinälvor över vårt vardagsrumsgolv, det är deras natur. En katt sviker inte, den spinner är söt och har aldrig sagt mig något ont.

Denna djurfetischism delas av många som inte orkar med människosamhället, och det förakt som riktas mot civilisationen måste vara ens egna känslor inför en själv, det egna misslyckandet att få ses i deras ögon. Vem hatar människor som älskar en? Om man inbillar sig att alla hatar en, blir det enklare att vända det till att jag hatar alla; för att erkänna det andra inför sig själv gör inte ens de mest deprimerade, förutom innerst inne.

Att förstå att man är hatad är den största otjänst som kan göras för sitt ego, hellre inbilla sig att man är älskad och låtsas vara allas vän är det som vissa gör. Men förstår egentligen någon? Ser människor verkligen varandra för vad de är?

På kvällarna fräter människor bort sina fasader med alkohol och tillåter sig själva förstå varandra i all ocensurerad verklighet. Alkoholens avtrubbande gör det enklare att penetrera hud mot slaktarblocket, för att vara sig själv i ett folkhav av druckna faller på döva öron, inför morgondagen då fasaderna bärs upp igen finns gott om argument för varför man var ärlig emot sig själv för en stund.

Vi är sociala varelser är något som människornas konstruerade struktur bygger på, vi övertygar oss alla om att så är fallet. Vi har rationella konstruktioner för att förenkla allting på, ordningar där vi sorterar in oss efter likheter och olikheter. Känns all politik fel så kan man kalla sig för anarkist, och då finns andra anarkister att hålla i handen. För vi är sociala varelser, och förståelse gentemot varandra är ju vår natur är grundparadigmet för hela vår existens.

Det är för jobbigt att strukturera en verklighet där allting är unikt enligt det rationella samhället, det är för jobbigt. Istället är det bättre med A går ihop med B, men varken A eller B går ihop med C. För C är dåligt. Förståelse av C är motbjudande för A och B. Därför kan A och B inte vara med C under några villkor. Det vore irrationellt. Ologiskt.

Att inte stämpla, utan älska eller hata den icke-kvantifierbara varelsen utefter varje handling; inte i en kör av likartade handlingar, utan för varje ton som ett eget enskilt ögonblick. Den förståelsen är för många otänkbar. Varje penseldrag på mänsklighetens kanvas måste liknas med ett annat och kategoriseras, struktureras, definieras. Kategorifetischism.

När du talar om de arbetslösa så är det för att förenkla dem, och är du arbetslös själv så är din definition på de arbetslösa samtidigt en förenkling av dig. Du kastar bort dig, och likställer dig med alla andra arbetslösa. Och du gör samtidigt din egen situation, som arbetslös finns vissa förväntningar – normkategorier att efterleva. Antingen är du den arbetslöse som idogt vill tillfredställa samhällets könsorgan, eller så är du en hemsk slacker. Dö!

Oavsett vilken kategori av dessa du hamnar i så är samhällets röst unison. Du skall vara produktiv. Endast då du är ledig kan du få vara en kategorilös varelse som kan skylla på intagna kolväten. Möjligheten till att misslyckas i omgivningens ögon är inte lika skrämmande. Du kanske till och med har övertygat dig själv om att du inte kan misslyckas. Du kanske är Zlatan?

Invandrare, skåning, fotbollspelare, anarkist, rebell, våldsam, nonchalant, rik. Jag har ingen förståelse för dessa ord. De är nakna kläder. En sjukdom i en lista på ord som börjar med S. Verklig först i sammanhanget där vi lärt oss förenklingen kring vad det betyder. Helst lika betydelse för alla.

Fotbollspelare kan inte betyda något annat för vissa, det stör vår ordning. Det går inte att förstå. Vi måste kategorisera. Älska, hata, konflikten ligger i vår oförståelse för det förenklade. Han är islamist, terrorist. Han är alltså inte av min etnicitet och min verklighet, han är C. Vi är A och B. Vi är bättre, vi hatar honom.

Drick mer nu. Eller vänta, vad? Får jag nämna min fruktan i den luft vi andas här? Utan alkohol.

Ja, vi lever i ett samhälle där A och B får hata C, och säga det utan att döva och dämpa. Vi är ett fritt land, och det fängelse vi byggt upp har stolpar som kan frätas bort tillsammans med din mask av drogernas ångor.

Det är inte oförståendet som är problemet. Det är definitionerna.
Det är inte samhället som är sjukt. Det är att vi måste definiera det organiska varandet i dessa termer.
Att vi måste skapa genus, kön, och ras för att förenkla vårt befinnande.
Att vi skapar begrepp som ‘förstå’ för att vara tillfreds med vårt handlande.
Och genom att inte göra det, så är det sjukt. Men det är okej när djuret gör det, för det är ”naturligt”.

För vi är inte ”naturliga”?