Inom vissa kretsar så är det populärt att klanka ner på det mest grundläggande sociala behov vi människor har, erkännandet från de andra. Oavsett om en människa strävar efter ett eremitliv så finns denna grundläggande drift hos oss, att bli sedda, det är en vital del i hur vi formulerar vår identitet. För en stor del av de vi är beror på hur vi ser på oss själva ur andras ögon.

Det finns en instinkt, eller rättare sagt en frustration i den tanken, eftersom nutiden nästan kräver abstraktion från behovet av andra (då föregående tidsåldrar tvingat fram assimilation) – men denna mani har gjort något som är en skala mellan två svårdefinierade extremsidor till en binäritet (om det nu är ett ord, vi säger det). Detta är problematiskt, för båda tillstånden är former av social patologi, de är direkt skadliga för identiteten (och därtill osannolika, om inte omöjliga tillstånd). Å ena sidan så har vi en individ som är exakt som sin miljö, en social kameleont som automatiskt assimilerar sin omgivnings kvalitet och innehåll. Det är absurt att tänka sig, och omöjligt i avseendet; hur kan en individ ta på sig flera andra individers förväntningar utan att exempelvis känna till något om dem? Även om vissa intryck fås, och vissa generella slutsatser kan dras – så är detta ändå omöjligt, särskilt om vi bara ser på något så grundläggande som sättet att kommunicera. Talar du koreanska så fort du hamnar i Korea? Knappast.

Den andra motpolen, som är lite av dagens idealtyp är den fullständiga abstraktionen, driften att vara partikulär. Det här är precis lika omöjligt som det föregående. Till att börja med finns det så många gemensamma nämnare med andra (ta bara de direkt ytliga, såsom att du har samma grundläggande kropp – även om den är en variation). Skall dessa göras helt annorlunda så får man strida mot biologi, någon avsevärd förändring av vår yta leder inte till något ”unikt”, hur jobbig den insikten än är att nå. Men beteenden då? Såsom musik, kläder, et cetera? Tja – omedelbart finner vi insikten att musik, även om den är gjord av en själv ändå kommer ur lärdomen man fått från att lyssna till andras musik. Kläderna som vi bär, även om de är helt unika designer är anpassade efter samma kroppar, och med alla miljarder invånare och miljoner människor som strävar efter att skapa något eget, så är det hänförande egna ganska långt borta. Även så, så inspireras vi – oavsett om vi är pretentiösa musiker som hävdar att vi inte tar intryck från annan musik, av andra. Aktivt (erkännande) eller passivt (manipulerande).

Den minsta gemensamma nämnaren i vår sociala omgivning är andra människor, vissa mer betydande (signifikanta) – andra mindre betydande [men ändå färgande] (generaliserade). Vi kräver deras uppmärksamhet, och utan den så abstraheras vi från det vi söker att bli – nämligen egna självständiga individer. Social abstraktion är (som bl.a. Foucault & Asplund visat) subjektets övergång till objekt. Och den fullständiga objektifieringen saknar helt och hållet medvetande. Det är en slags ting utan möjlighet till reflexion, en sensorisk varelse utan speglar. Med förmåga att känna yttre stimuli utan referenspunkter, utöver minnet av samma stimuli.

För att något skall få mening behöver det delas med någon annan, eller åtminstone minnet av någon annans reaktion gentemot detsamma. Musiken man uppskattar når mening först när andra uppskattat den (eller liknande). Till sist lär vi in komplexa mönster av sociala intryck – människor, minnen av känslor i relation till yttre stimuli, och formulerar en slags helhet som består såväl av strävandet efter att erkännas av andra – som driften att finna det egna. Utan någon del är vi inkompletta varelser (som jag visat tidigare).